Jag gick barfota över det gröna gräset, kände de svala, mjuka, lite fuktiga grässtråna dra in mellan tårna. Fågelkvitter hördes i bakgrunden tillsammans med surret från bildäck på en asfalterad väg. Jag hade bara ett mål. Alice. Hon stod lutad mot en stor och kraftig björk som bredde ut sig högt uppe i luften med sina tjocka grenar och de hjärtformade bladen och vinkade med sitt vanliga leende. Hon öppnade munnen, som för att ropa, men stängde den igen och tittade nyfiket på någonting bakom mig. Jag vände mig om, och den sagolika drömmen ändrades samma ögonblick jag hörde kyrkklockorna bakom mig, och de glada, upprymda skratten som tillhörde mina föräldrars. Mamma, klädd i en vit, lång brudklänning och pappa i en töntig kostym, han lirkade försiktigt på en ring på min mammas finger. Fler människor jag kände igen kom fram bakom mina föräldrar och jag såg ett elakt flin på alla deras läppar, mamma och pappa vände ansiktena mot mig, och log lika elakt som de andra, ett högt hånskratt hördes från utkanten av klungan och jag behövde inte ens titta för att veta att det var mormor. De andra stämde in i skrattet och började gå mot mig, i rask fart. Någonstans förstod jag att det bara var en dröm, men paniken greppade tag i mig och jag kunde känna adrenalinet pumpas ut i alla ådror och instinkten av att fly fick mig att vända om och börja springa, tillbaka mot Alice, benen bar mig knappt, och jag trasslade in mig i något lent, en klänning. Jag skrek panikslaget när jag slog mot marken och hann precis se upp på min väns oförstående ansikte när hon hårstrå för hårstrå tappade allt hår på hennes huvud. Jag skrek igen, och Alices läppar fördes långsamt neråt i en bekymrad min när hon insåg att hon tappade håret, hon ryckte efter ett tag på axlarna och log snett. ”Lugn Gabby, det är bara cellgifterna…”

Jag ryckte till när en irriterande surr hördes vid mitt huvud och satte mig käpprakt upp i sängen, min puls var fortfarande hög som hos en fågel, och trotts att jag visste att det var en dröm, var det svårt att inse att den faktiskt var sann, nästan, Alice skulle tappa håret av alla cellgifter hon skulle vara tvungen att ta för att bota cancern. Jag kvävde en snyftning samtidigt som jag såg mig omkring i de svagt upplysta rummet och fick syn på min mobil som vibrerade med blinkande display. Jag slängde en blick på klockan som visade 08:26, vem som än ringde nu var det uppskattat, det hade väckt mig från den otäckaste dröm jag haft på länge.  Jag sträckte min fortfarande darrande hand mot den och såg ett obekant nummer och rynkade fundersamt på ögonbrynen samtidigt som jag tryckte på knappen under ”svara”. ”Hej det är Gabby” sa jag tveksamt, även om det var uppskattat att jag blivit väckt, var det inte varje dag någon ringde med ett okänt nummer. Lättat andades jag ut när jag hörde Marias röst i andra änden av luren, ”Hej Gabby, det är Maria” sa hon, med en stressad men vänlig röst. Jag sparkade undan täcket, tände sänglampan och snurrade runt benen så att jag satt uppriktigt på sängen. ”Förlåt att jag ringer så tidigt, men jag anar att du vill följa med till Alice?” sa hon, mer som en beordran än en fråga, men det var självklart att jag skulle med, det förstod till och med någon så korkad som mormor. ”Självklart” mumlade jag och fumlade efter mina jeans som låg slängda i garderoben. Jag drog lätt på mig de mörkblå jeansen med mobilen klämd mellan axeln och örat. ”Förstod det, om det går bra hämtar jag dig om 20 minuter” sa Maria och jag hörde en liten smäll i bakgrunden, ”helvette!” skrek Maria irriterat, ”äggen!”. Jag skakade oförstående på huvudet samtidigt som jag letade efter en lämplig tröja jag kunde ha på mig. ”Jag måste avsluta, jag är hos dig om tjugo minuter” sa Maria med en nu väldigt stressad röst, förmodligen hade hon tappat äggpaketet från kylen eller något liknande. ”Jovisst, hejdå” svarade jag och drog fram en svart t-shirt med ett tryck av ett lejon på, ”hej” hördes Marias röst innan hon lade på. Jag slängde mobilen på sängen och drog på mig t-shirten och skyndade sedan ut i köket, jag tog fram brödkorgen och resterna av julskinkan från gårdagen och gjorde mig några mackor med ett glas mjölk. Ärligt talat har jag nog inte ätit så fort i hela mitt liv, för när jag var klar med frukosten och snyggat till mig i badrummet var klockan 08:34, alltså hade jag hunnit med att äta, prata i telefon, byta om och fixat till mig på under 10 minuter, jag suckade förväntansfullt och slängde en blick i figurspegeln som satt på väggen i vardagsrummet, jag såg faktiskt helt okej ut, mitt röda hår var uppsatt i en prydlig hästsvans och kläderna såg hyfsade ut. Jag gick övervänt runt i huset och varje gång jag passerade den stora klockan i köket kändes det som om tiden stod still, men så småning om visade tillslut klockan 08:45, vilket fick duga, jag drog på mig skorna och jackan, tog med mig Alice julklapp och skyndade ut i snöslasket för att vänta på Maria.

Jag så gott som flög ut från bilen och upp mot sjukhusets ingång. Ett lågt, trött men roat skratt hördes bakom mig, ”du får ta det lite lugnt där inne, de vill som sagt inte ha spring därinne.” Sa Maria och slöt upp vid min sida, dörrarna gled upp när vi kom fram till dem och vi gick in, den välbekanta sjukhuslukten jag tyckte så illa om slog emot mig och jag tvingade bort huvudvärken som brukade komma efter för lång tid inne på ett sjukhus eller liknande. Maria ledde mig mot en hiss som förde oss upp till den våning Alice låg inlagd på. Ivern växte inuti mig, men samtidigt kunde jag känna hur en mer mörk sida spridde sig som ett spindelnät i min kropp. En sjuksköterska med ett ledigt leende på läpparna kom emot oss, ”hej Maria” sa hon och log ett alltmer bredare leende. Jag tittade oförstående på de två vuxna kvinnorna som kramade om varandra, ”jag är så ledsen för din och speciellt Alices skull” sa hon tröstande, jag hade aldrig sett henne förut, och namnskylten på vänster sida skvallrade om att hennes förnamn var Emely. Jag kunde som vanligt inte låta bli att fråga. ”Känner ni varandra?” hörde jag mig själv säga, jag hade lärt mig att inte ångra det jag sa, sagt är sagt. Maria och Emily tittade på varandra och skrattade, ”Gabby, det här är Emily, min kusin” sa Maria och log, Emily nickade, ”och du måste vara Gabby, Alices kompis, jag har faktiskt hört en hel del om dig” sa hon och blinkade. Jag skrattade till, ”vad har du hört då? Inget dumt hoppas jag” skämtade jag, hon skrattade och skakade på huvudet, ”nej, bara att du tydligen är en väldigt trogen vän” sa hon vänligt, Maria flinade brett och nickade mot korridoren framför oss, ”Du ville väll träffa Alice?” sa hon, jag behövde inte ens svara, jag skyndade istället fram längs korridoren tills jag hörde en harkling bakom mig, jag snodde runt, ”Det är här” sa Maria och skrattade lätt och pekade in i ett rum hon halvt stod i. Jag vände om och skyndade så snabbt jag kunde. Den syn jag möttes av var verkligen inte positivt, och jag kunde inte hejda tårarna som strömmade ut genom mina ögon…