Hej, nu har jag kommit till del 4 på My story, som handlar om 14-åriga Gabby (Gabriella) som har ganska hett temperament och mycket humörsvängar, hennes vän Alice har fått cancer, hennes föräldrar ska gifta sig och hennes mormor är värre än vanligt för Gabby, så alltså är det en väldigt jobbig tid,,, läs gärna de andra delarna om ni lix läst det här, allt har jag skrivit själv, och vissa saker är faktiskt inspirerat från min vardag, i alla fall i de senare delarna, eftersom att mina föräldrar ska inte gifta sig, min kompis har inte cancer och jag bråkar inte med min mormor, hö-hö, what evva? Trevlig lässtund,,,


Jag stirrade på Alice, där hon låg på den vitbäddade sjukhussängen, hur hade det blivit såhär? Synen var inte förvånande, mer chockande, vilket var förklaringen till de tårar som strömmade nerför mina kinder, jag hatade att gråta, men i det här läget var det omöjligt att låta bli, min Alice hade cancer, och hon låg på ett sjukhus där den klassiska sjukhusdoften gjorde så att man kräktes, och hon var MIN. Hon log mot mig, hon såg ut som vanligt, trotts att hon hade på sig ett vitt nattlinne och hennes ansikte var blekt och hon såg svag ut, hon måste ändå nyss fått veta vad hon hade, för bara tre dagar sedan hade vi varit i skolan och räknat matte, och nu var det så här… ”Gråt inte Gabby” sa hon med en allvarlig röst och jag hickade till, hon lät som vanligt, hon visade med handen att jag skulle komma och sitta bredvid henne på en av stolarna bredvid och jag snavade fram till stolen. ”Mamma, kan vi få lite space?” sa hon och gav sin mamma en irriterad blick. Maria nickade och skyndade ut från rummet och stängde dörren, jag drog efter andan, för att ta satts och började överösa henne med frågor som velat komma ut sedan igår kväll, innan allt blev som det blev. ”Varför har du inte sagt något? Vad är det för cancer? Vet du hor orolig jag varit? DU KUNDE VÄLL SAGT NÅGOT MÄNNISKA! Hur länge har du vetat om det, fan Alice, hur kunde det bli såhär?” slängde jag ur mig, det var lika bra att släppa hela bomben, hennes underläpp darrade till och jag ångrade mig direkt, hon var sjuk, det var inte hennes fel och hon ville inte förstöra min jul, vilket jag i och för sig redan gjort utan hennes hjälp. Hon sträckte sig efter min hand, och självklart tog jag den i mina händer och kramade om den samtidigt som hon drog efter andan, ”Gabby, jag är ledsen, jag visste inget, ingen visste förrän i förrgår då jag,,,” jag skakade på huvudet, ”jag vill inte veta hur,” mumlade jag, ”Gabby, det är en hjärntumör”, ordet lät värre än cancer, men jag förmodade att cancer och hjärntumör i vissa fall hörde ihop, annars skulle inte Maria sagt att hon hade cancer, det var för mycket att smälta, hon hade en tumör i hjärnan som de skulle bota under den månad hon skulle vara inlagd, för säkerhetens skull, och jag hoppas att hon klarar klara sig, annars kommer jag seriöst hoppa inför nästkommande bil ute på sjukhusparkeringen. Jag höll emot tårarna som tryckte bakom ögonen, jag hade redan brutit ihop en gång för mycket, jag skulle vara stark, inför henne. Jag ville berätta om gårdagen, om bröllopet, om mormor, men även jag insåg att det var dumt, det var hon som var sjuk och som skulle få den uppmärksamhet hon behövde, inte jag. Hon sa inget mer, såg mig bara djupt in i mina ögon, med den där sorgsna, fundersamma men ändå hoppfulla blicken hon fick när hon tänkte, jag hade faktiskt god lust att fråga vad som fanns bakom de där djupblåa ögonen, men istället sa jag något som var mer likt mig, ”tänk inte Alice” sa jag, för att lätta stämningen, hon skrattade till, även om inte leendet inte kom ända upp till hennes ögon. ”Det blir bara värre” sa jag och log, hon ryckte leende på axlarna, ”hur kan det bli värre?” sa hon, och även om jag alltid varit dum, kunde jag inte låta bli att känna mig stolt över mitt svar, som hoppade ut ur munnen som allt annat som kom från min mun, ”ibland, kan det man vet, göra saken värre,” okej, det var inget sammanhang i orden, men det kanske hjälpte, för tre veck syntes i hennes panna, ”Ja, du har rätt” sa hon med fundersam röst, ”jag ska tänka på det” sa hon och log.

Jag öppnade ytterdörren och klev in i våran hall, och möttes självklart av mamma som hade djupa veck i pannan och en ilsken, nästan mordisk blick på mig, ”varför svarar du inte på mobilen?” sa hon irriterat och tog tag i min arm, jag ryckte undan den och gav henne en lika arg blick. ”Vad? Jag var hos Alice” sa jag och drog av mig skor och jacka, mer behövde hon inte veta, det var nog jobbigt som det redan var. ”Det förklarar inte varför du inte svarade på din mobil” sa hon igen, tydligen ute efter en förklaring hon lix inte skulle få. ”Jag sa att jag var hos Alice” upprepade jag och trängde mig förbi henne och skyndade mot mitt rum, satans morsa! ”Vi ska fara och köpa en klänning till dig” sa hon surt och kom skyndade efter mig och tog hårdare tag i min arm, ”men nej!” nästan skrek jag och gjorde ett misslyckat försök att dra mig bort från hennes grepp, aldrig att jag skulle följa med och köpa en klänning som jag skulle ha på det där värdelösa bröllopet. ”Unga fröken, det bestämmer inte du, det är mitt bröllop, och du ska med och köpa en klänning” sa hon och började släpa mig mot hallen, men jag stod emot, ”nej, idiot! Du förstör mitt liv, kärring!” fräste jag och betonade det sista, och gjorde ett sista försök att dra mig loss och lyckades, jag rusade in i rummet och låste kvickt dörren så att hon inte skulle komma in. Hon knackade ett dussintal gånger på dörren innan hon tillslut slutade, det var inte lönt, inte fan att jag skulle med och köpa en klänning till mig som jag skulle ha på deras idiotiska bröllop. Allt var mormors fel, den gamtanten, jag kunde känna mitt humör stiga igen, jag var fett trött på allt, istället satte jag mig vid skrivbordet och startade min lilla laptop jag sparat till sedan ifjol, jag köpte den inte försten i höstas, egentligen kunde jag köpt den i somras, om det inte varit för vissa nödfall, som födelsedags present åt Alice, glass och en och annan tidning jag inte alltid fick pengar från mamma och pappa för. Jag loggade in på min Hotmail, med mitt stekiga namn: [email protected], som jag själv kommit på för flera år sedan, och såg till min glädje att flera var inne, bland dem Alice, faktiskt, hon hade berättat att hon kunde sitta vid datorn, och skulle vara inne så mycket som möjligt, det tog en sekund innan skärmen blinkade till och högtalarna gav ifrån sig sitt vanliga plingande. Jag öppnade fliken och svarade på Alices meddelande, som vanligt började de flesta första fyra meningarna med tvungna sociala repliker, som ”Hej, görs?” eller så, och så svarar den andra alltid ”Hej, inget, sj?” och så fortsätter det, eller ja, för oss var inte det så vanligt eftersom att vi båda kommit fram till att det var fett störande, jag skiter väll i vad de andra gör, det är väll självklart att de sitter vid datorn, vad skulle de annars göra? Åka slalom eller? Nej, våra meddelanden till varandra var lite mer… egendomliga,,, ”G A B B Y!! Fett tråkigt här, kom hit, NU! De har hett in en gammal tant i samma rum som jag, och hon är fett läskig, typ pratar med mig hela tiden, kom på att det är smartast att spela döv, S N A R K!!! ” Jag skrattade till och genast tinade min ilska, jag började vant trycka in bokstäverna som bildade ord på skärmen framför mig, ”LOL! Kul, hälsa henne från mig att hon ska hålla käft, annars ska jag visa hur man gör det,,, ok, jag kommer direkt sjukling << 33” jag tryckte på sänd, och strax där efter plingade datorn till igen, ”hm, låter frestande, men jag tror ärligt talat inte det skulle se så bra ut, och du skulle få besöks förbud, tyvärr, miss you! < 33”, jag började trycka in ett svar, och leendet på mina läppar blev bredare och bredare.

Det knackade på dörren och jag slängde en blick på klockan, det hade gått två och en halv timma, och min och Alices konversation sträckte sig ända till Kongo, jag suckade och öppnade dörren lite på glänt, mamma räckte luren mot mig och log, hon ville förstås glömma det där som hänt, men nej, det skulle inte bli så lätt, för jag tänkte inte följa med, det kunde hon glömma i alla fall… ”Det är farfar” sa hon och blinkade oskyldigt, jag drog åt mig luren och gav henne en oförstående blick och stängde fort dörren och låste. Jag tryckte den svarta bärbara telefonen mot örat, ”Hej” sa jag avvaktande, hon kanske ljög, men lättnaden sköljde över mig när jag hörde morfars alltid så muntra röst, ”hej Gabsan” utbrast han, hanns egna smeknamn på mig, jag log för mig själv och satte mig på sängen, ”hejhej” sa jag igen, osäker på vad det var han ville, även om det självklart var trevligt att han ringt. ”Jag tänkte undra om du har något för dig eller om du hade lust att hänga med på några affärer jag tänkte gå på, jag förstår att det kan vara lite, jobbigt för dig där hemma just nu,,,” sa han och skrockade lågt, det lät frestande, och av vilken anledning skulle jag säga nej? ”Nej jag har inget bättre för mig, självklart henkar jag på” sa jag och började leka lite med en röd lock från mitt hår. ”Fint, jag hämtar dig om fem” sa han och jag nickade, tills jag insåg att han inte såg mig, ”gör det” sa jag, efter en stunds tystnad, ”bra, hejdå” sa han och lade på.

Fem minuter senare hoppade jag in i hanns röda Volvo, han körde under tystnad en bit tills han tog ett djupt andetag, ”Gabsan” sa han och tittade på mig, jag nickade, den här gången medveten om att han kunde se, ”mamma har berättat om bröllopet, och jag vet att det kan vara jobbigt att smälta, men det här handlar om deras vilja,” sa han undvikande, som om han slängde ut orden, förmodligen var det något mamma tvingat honom till, men han fortsatte, ”och hon ville att jag skulle berätta, att de, och du, ska fara på semester, eller som för nygifta par, smekmånad,,,” jag såg upp på honom med ogillande blick, ”jaha?” sa jag, och självklart skulle jag hamna i skymundan, och knappast ens få prata med främlingar, som vanligt. Han suckade och såg åter på mig, ”och de har bestämt att du ska få ha ett eget hotellrum, men såklart bredvid dig, de far dagen efter bröllopet,,,” skulle jag få bo själv? Skojjade han med mig? Jag nästan så gott som hoppade i sätet där jag satt av iver. ”själv? Ska jag bo själv?” sa jag förtjust, okej, det kanske kunde bli bra, ändå, efter bröllopet som jag så mycket fruktade. ”Ja, men det här är på ett villkor” sa han och tittade alvarligt på mig, ”om du sköter dig snyggt och går med på att köpa en fin klänning, ha den på dig, sköta dig snyggt, alltså inte bråka med mormor och vara brudtärna,” jag stannade upp mitt i all iver, ”jag vad…?” nästan skrek jag…

Det var del 4a, blir väldigt glad över alla slags kommentarer, och tar gärna emot lite kritik, vad kan jag förbättra? Kommer snart med del fem