Sitter här, med en rykande kopp te, Ulrik Munther-Boys dont cry hörs i mina lurar som är uppskruvade på högsta volym, samtidigt som jag skummar igenom krönikor som inte fångar mitt intresse för 5 öre. Självklart har jag lämnat svenska uppgiften till sista dagen innan den ska vara inne. Vi ska ha hittat en krönika som vi sedan ska berätta om. Att hitta en krönika var ingen konst. Det var bara att slå upp en tidning som Tara, Aftonbladet eller liknande, men att sedan hitta en som intresserar en är en annan konst. Speciellt när jag nyss insåg att jag måste hitta en krönika på nätet, skriva ner den med mina egna händer med en penna man kan ta på och sedan berätta om den. Mitt största problem är förstås inte att skriva ner den med papper och penna, utan att verkligen hitta en krönika jag vill berätta om för klassen. Leif GW Perssons kriminal-krönikor faller mig icket i smaken och handlar det inte om politik handlar det om ekonomi, vilket kanske är samma sak. Men ska sanningen fram, skriver jag mycket hellre en egen krönika. Vilken tid jag skulle spara! Tid jag annars kunde lägga på att packa min halvfulla väska, sedan läsa och sova, kanske till och med hinna ta en dusch därinnan. Varför inte kopiera denna text jag nu klottrar på min blogg och lämnar till Siv och säger att jag skrev av den från nätet men inte då.
Det andra negativa är att Boys dont cry redan spelar på femte varvet. Lite tragiskt att jag inte orkar byta. Just för att det tar sådan tid. Men det possitiva med det, är att jag faktiskt inte störs av att lyssna på samma visa om och om igen. Jag kan tycka att det är rätt rogivande.
Men ska jag vara helt ärlig med mig själv slösar jag just nu bara en massa tid. Tid som jag inte har.
Så med dom orden säger jag godnatt. Byter låt till Josh Rouse-I will live on islands, fyller på min tekopp, byter krönikör till Jenny Strömstedt och hoppas för mitt eget bästa, att jag kanske får tag på en riktigt bra krönika.
KRAM
Ida