När världen rasar
Hemma från fotbollsavslutningen.
Vi fick fika. Ska jag vara ärlig. Hela sommaren har jag oroat mig för slutet.
Jag hade insett att det aldrig skulle bli som denna sommar. Jag har trott att laget skulle
splittas, ena halvan gå till flickor 14 och andra till 17. Det var min största skräck, men då
man inser att 2 av våra tränare, våra 2 huvudtränare ska sluta var det något som brast.
Man har tagit dem för givet. Ska jag vara ärlig. Hade aldrig Stina tagit över som tränare
hade jag slutat. Dessutom fick vi ett brev som jag inte läst tills nu. Så sorgligt. Man kunde
inte hejda att tårarna kom.
Adjö underbara sommar. Även om jag fortsätter kommer det aldrig bli som förut.
Jävla jag som itar allt för givet, även om jag vill tro att jag lever i nuet är det precis vad jag
inte gör, jag lever i framtiden. Jag ser för mycket frammåt, tills det är för sent och jag bara
får se bak och ångra.
Tack för denna underbara tid!
Jag ska aldrig sluta fotboll!
Kommentarer
Trackback
