Lite gamla bilder hittade jag,







KRAM
Ida

Hemma igen, efter ännu en dag i skolan.
På något sätt känns det verkligen som att tiden flyger fram,
vare sig jag har roligt eller inte.
Ska förresten till Stockholm om en vecka, far på torsdag efter lunch
och kommer hem på söndag om du undrar.
och med Stockholm menar jag då till Bianca (<--klicka för att komma till hennes blogg)
Åt nyss en banan och dampar sönder på datorn som jag i själva
verket älskar. Många minnen älskade computa< 3 (ljudet fungerar inte)

Men nu loggade Bianca in på msn så,,,
KRAM
Ida

Jag har då börjat på en ny bok/berättelse. Kommentera om du läst, vad som kanske var bra eller vad som var mindre bra.
Den utspelar sig någonstanns i Stockholms utkant om du undrar.
Handlingen med hjälp av Frida påkommen.
Trevlig läsning
//Ida


Kapitel 1.

Jag hade en bild om hur det var, hur lätt det skulle kännas, hur lycklig jag skulle vara, som att kunna gå på moln. Men jag hade helt fel. Smärtan som brände sönder mig inifrån var näst intill outhärdlig. Av det faktum att Christian låg i sängen bredvid, knappt två meter bort gjorde det omöjligt att släppa ut smärtan genom ett skrik utan att han skulle höra, så jag lät bli. Han skulle vakna och garanterat pressa ut sanningen, som alltid. Det dumma med Christian var att han visste allt. Jag behövde inte ens säga någonting så visste han om det, och även om jag älskade honom, önskade jag denna gång att han faktiskt inte hade någon aning. Han skulle döda mig. Bokstavligen.
Den digitala sängklockan visade sig vara strax efter fyra på natten. Vi hade bara sovit, eller han snarare, hade bara sovit i en timma. Vi hade kommit hem från festen just innan tre. Han för full för att lägga märke till min smärta. Den jäveln lät mig inte ens dricka en öl. Jag kunde känna hanns hök ögon på mig hela kvällen då jag dansade med Jasmine och några killar som gick första linjen på gymnasiet. Men han hade dock insett att han gjort det omöjligt och sist jag såg honom innan han hämtade mig från dansgolvet kvart i tre hade han varit med en extremt uppsminkad tjej med kort, tight klänning som tydligt visade hennes figur. Förmodligen hade han väll gjort vad han var bäst på. Flirtat med henne och sedan dragit med sig henne till något ledigt sovrum på övervåningen för att redan på måndag dumpa den stackars flickan som inte kan vara mycket äldre en jag, som han alltid gjorde. Efter varje helg hade han skaffat ett nytt ligg som han sedan dumpade dagen efter. Ibland hade han flickvänner under längre tider, men hade dock flera samtidigt, vilket endast jag och några få till kände till.
Vad jag hade gjort under den tiden han var borta fick det att hetta i hela ansiktet av rodnad. Jonathan, en av de nya han hängde med hade gjort samma sak med mig, flirtat och sedan dragit mig till sängs. Ångern värkte i hela bröstet och jag kunde inte hejda de tårar som långsamt började tränga ut från mina ögon och nerför kinderna.
Jag sparkade av mig täcket, steg upp från sängen och famlade i mörkret mot dörren. Toalettdörren hittade jag snabbt, inte för att det var svårt att hitta i våran lilla lägenhet med tre rum och kök. Mamma lämnade mig, farsan och Christian här när jag knappt var fem. Varför vet jag inte, men sedan dess har det bara varit vi. Även om jag inte kan påstå att vi haft en pappa som finns där för oss. Christian tog ansvaret redan då mamma stack att vara som en extra pappa för mig. Det är han som har markerat gränser, fått mig att göra läxor och annat onödigt. Själv är han inte riktigt så bra på det han lär mig. Men jag klagar inte. Är snarare tacksam för att han finns.
Jag tände lampan och var tvungen att blinka ett flertal gånger innan jag kunde se normalt i det plötsliga ljuset. Min spegelbild såg förfärlig ut. Håret var risigt, ögonen rödgråtna och kinderna blossiga. Ingenting man önskade sig.
Långsamt började jag den hela processen av att reda ut mina tovor med hjälp av min hårborste, allt för att skingra tankarna. Men lyckades inte. Jag kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända om Christian skulle veta. Även om jag tvekade på att Jonathan visste att jag var Christians lillasyster eftersom att ingen av vi tre gick på samma skola. Men Christian hade sina kontakter, vilket skrämde mig. Han visste allt om alla. Även om han inte sagt det rakt ut anade jag att han var någon slags gäng ledare med all den respekt han fick av sina vänner, samt den jag fick av de som visste vem jag var. Just som om jag var någon särskild.
Jag satte mig på toalettlocket och tryckte händerna mot huvudet och tryckte åt, varför visste jag inte riktigt, men det kändes passande. Samtidigt som jag långsamt började vagga fram och tillbaka med tårarna rinnande nedför kinderna. Jävla Jonathan.

Jag måste ha somnat, för jag vaknade av ett hastigt ryckande i dörren.
”Amanda? Är du där inne? Svara för fan innan jag slår in dörren!” Hörde jag min bror ropa och jag satte mig upp. Lagom omtöcknad, även med en lätt smärta i ryggen efter några timmar på ett kaklat toalettgolv.
Med stöd av handfatet reste jag mig upp och öppnade dörren som rycktes från mitt grepp innan jag ens öppnat den lite.
”Fan Amanda, jag trodde du hade blivit kidnappad” sa Christian och omfamnade mig hårt. Jag gnydde irriterat och han släppte.
”Har du varit här hela natten?” frågade han och granskade oroligt mitt ansikte. Jag suckade och skakade på huvudet. Såklart jag inte hade. Det kan inte ha varit länge jag sovit på toalettgolvet. Ute var det fortfarande mörkt kunde jag konstatera efter att ha slängt en blick bakom Christians axel och ut genom fönstret.
”Mår du dåligt?” frågade han och tryckte sin handflata mot min panna med samma allvarliga blick. Jag skakade åter på huvudet och försökte lirka mig ur hanns fasta grepp om min arm.
”Har du skadat dig själv?” frågade han med en ännu mer oroligblick. Jag blängde på honom.
”Men ge dig Christian tror du ärligt talat att jag skulle göra någonting sådant?” frågade jag och mötte åter hanns blick och försökte se ut som om jag talade sanning.
”Har det hänt någonting? Det har hänt någonting.” mumlade han, mer som om han  konstaterade det hela för sig själv. Det var det negativa med min bror. Han frågade aldrig mig, utan kom på egna orsaker.
Orden träffade ändå hårt. Det hade hänt någonting. Jag kunde inte undvika de tårar som började rinna ner för mina kinder igen och han drog mig närmare sig och vaggade mig som ett litet barn i sin famn.
”Vem var det…” började han, men hann inte längre innan låset prasslade och farsan kom in i lägenheten.