Jag har skrivit en novell till en novelltävling kommunen ordnat då man kan vinna en IPhone 4. Vinnaren presenteras i början av mars, och ni blir de första som får läsa den förutom dem som är jury.

snälla ge mig Feedback ;)

Flickan var aldrig rädd

Så det var allt? Skulle hon dö efter bara 14 år i detta underbara liv som hon emellanåt hatade så starkt? Hon visste att tiden var kommen, hon kunde bara inte inse att tiden gått så fort. Jordens undergång hade sedan länge förutspåtts av Mayaindianerna. Tiden var snart inne, men innan dess skulle hon redan vara död. Hon visade ingen rädsla, fällde inte heller någon tår, då hon spände repet och dog år 2012.

Flickan hade alltid varit våghalsig, hon hade alltid varit självsäker och hade alltid älskat utmaningen. Pistolen vandrade från person till person, och den nervösa tystnaden runt bordet avbröts då och då av lättnade suckar. Kulan i pistolen kunde smälla när som helst, tryckt mot vem som helst. Trots det var flickan inte rädd, hon var aldrig rädd. Alla skulle någon gång dö, så varför inte leva när man fortfarande hade chansen? Trots att någon kunde dö nu, var det inget hon fruktade, ödet gick inte att finta, hon hade försökt förut, med andra medel som sprit och Alvedon. Varför hon gjorde som hon gjorde visste hon inte ens själv, hon bara gjorde det. Kanske för att bli ihågkommen, kanske för att dö, men adrenalinkicken spänningen orsakade var oemotståndlig för hennes del. Som en cigarett för en rökare, eller en dos för en knarkare. Hon älskade att leva, det var inte så att hon ville dö, utan ändå skulle dö. Alla skulle dö, år 2012.

Många menade att hennes livsfarliga påhitt berodde på hennes familj, den spårlöst försvunna pappan, och den alkoholberoende mamman som var på smällen igen. Hon hade inte ens försökt försvara hennes mamma från utomståendes skvaller om henne. Hon hade ingen anledning, vad hade hennes mamma någonsin gjort för henne? Hennes mamma skulle inte sakna henne om hon inte kom hem. Flickan hatade inte sin mamma, men hon gillade henne inte för den delen. De enda som skulle sakna henne var hennes stödfamilj som hon bodde hos varannan vecka. Dom gillade hon inte. De hade stenkoll på henne, och enda sättet att komma ut var tidigare genom sovrumsfönstret, men efter det att hon smygigt ut en kväll hade de till nästa gång hon kom dit skruvat bort handtagen.

Det var inte bara rysk roulette hon utmanade ödet i. Hon övertygade sig själv om att det var för kicken hon gjorde det, men varje gång hon kom hem var hon mer övertygad om att hennes liv skulle sluta i ett med jorden. Mayaindianernas dom stod klar. Allt skulle gå under 2012, vare sig hon ville eller inte. Flickan var aldrig rädd, men att dö så brutalt som under jordens undergång ville hon inte. Istället hade hon planerat sin egen död, planerat allt för att inte lida. Människorna i hennes omgivning skulle avundas hennes val, när de också dog. Men då skulle hon redan vara död. Hon hade valt tiden med omtanke, natten till den 23 december, då hennes mamma sov djupt i rummet intill, helt omedveten, helt obrydd. Flickan slöt ögonen, fokuserade på fördelen med hennes val, nu eller aldrig var hennes sista tanke innan hon dog.

Den 23 december kom, den 24 december kom, jorden fortsatte att snurra lika lugnt som innan. Ändå hade ingen förklarat för flickan om myten som blivit film. Inte verklighet. Men vem hade tänkt på det? Vem hade tänkt på flickan? Det var ändå för sent. Flickans öde hade varit att dö år 2012, inte jordens, och ingen kunde berätta det för henne.