Jag kommer alltid minnas det jag redan minns.

Jag vill minnas min barndom, vilket jag gör till stor del.

Jag minns hur jag, och grannbarnen där jag bodde när jag var liten brukade leka i den lilla skogen bakom våra hus. Allt från Hans och Greta till ridskola. Jag hade alltid en svart häst med lång man. Den hette alltid Blixten och var väldigt snabb. De hinder vi byggde var inte högre än kanske 20 cm, men i våran värld var hindren 2 m, och våra hästar kunde alltid hoppa över dem. När vi inte lekte häst i skogen tog vi våra cyklar, och cyklade runt i en ring på asfalten. I mitten stod våran "ridskollärare" som var en av flickorna som var lite äldre. Hon gav oss kommandon och vi cyklade i olika tempon och låtsades att de var hästar. Jag lekte häst till stor del när jag var mindre. När jag inte var med mina vänner var jag i garaget, med pappa, där han hade firman förut, när den var ny. Det fanns olika saker, som bänkar, Stora pappersrullshållare och hinkar som blev mina sköthästar. Jag gav dem mat och vatten och borstade dem varenda dag.

Jag tror fantasierna dog bort när jag började skolan. Då kom barbiedockorna och tog över min vakna tid, om jag inte var med grannflickan och lekte med hennes hamster.

Det är minnen, jag aldrig vill glömma. Det känns som om det är så nära att jag kan röra dem, men jag inser att jag aldrig mer kommer kunna röra dem, så jag vill bara minnas dem ännu mer, minas detaljer.